Ibland ställer man sig den frågan då man gång på gång ser vackra hälsingegårdar som bara står och får förfalla . Dom har en gång i tiden varit praktfulla och ståtliga med bra lägen med bygden som brer ut sig framför deras "fötter”, nu står dom där bortglömda och utom all räddning . Bara lupiner som smyckar dem förgäves och någon enstaka kejsarkrona som vägrar släppa taget och ge upp .
Klicka på bilderna för att få dom större .
Mossan har lagt sig mjukt över hela taket , medans skogen speglar sig i dem allt mer trasiga gamla fönsterrutorna .
En gardin som lyste skir och vit hänger nu bara i sköra trådar och tvätten som hängdes upp men aldrig togs ner kan anas bakom den sköra gardinen .
Lupinerna kämpar för att smycka upp det trista och gråa . Och man undrar vem satte den gamla vackra tillbringaren där och varför , blev den kanske kvarlämnad och bortglömd .
Så vacker glasveranda och dubbeldörr som ingen vill nyttja igen .
Ibland önskar jag att gamla gårdar kunde tala men ska jag vara ärlig så kanske jag inte ville höra allt . Alla gårdar bär på sina många hemligheter både tragik och glädje . Kanske det är därför dom gamla gårdarna fascinerar mig enormt då man kan vandra utanför dem i lugnet som omgärdar dem medan svalorna viner ovanför huvudet .
Liljorna trängs med lupinerna medans luckan slår lätt i vinden .
| En enda kejsarkrona som vägrar ge upp . |
Åh minns alla gånger som vi var hos morfar o mormor i hälsingland, hur vi fiskade öring o gick ut i skogen o plockade svamp o hur mormor sen stekte det i pannan på vedspisen...det var tider det, tack för att du hjälpte mig att minnas de underbara stunderna...kram <3
SvaraRaderaJag älskar dom här bilderna, dompåminner om barndommen då man var hos morfar o mormor som Pia skriver, många saker man minns somman vill ha tillbaka just nu.
SvaraRadera